Inledning (Läroboken s. 36)
Jordens värmeförhållanden har varierat under de 4,6 miljarder år som gått sedan den bildades. Faktorerna som påverkar temperaturförhållandena är många. Under den senaste tiden har också människans verksamhet börjat inverka på jordens klimat.

Klimatets långtidsvariationer
Geologiskt har man kunnat påvisa att istider har förekommit redan för 2,3 miljarder år sedan. En definition för istid är att stora områden av jorden och haven ständigt är täckta av is - just nu täcks ca 15 % av jordens yta av is. Sedan de tidigaste istiderna har flera istider passerat. Under istider växlar glacialperioder (nedisningar) med interglacialperioder (värmeperioder), och en sådan värmeperiod pågår just nu.

Den nuvarande istiden har bestått av flera nedisningar, den senaste som upphörde för ca 11 000 år sedan kallas för Weichsel-istiden. Under nedisningarna är bara delar av jorden täckt av is (bild 2.1), resten av jordklotet, t.ex. vid ekvatorn upplever man ett svalare klimat.

Bild 2.1: Kalvande glaciär på Svalbard. Foto: Anna-Karin Ek.

Orsaker till istiderna
En av orsakerna till uppkomsten av istider antas vara bergens sträckning. På höga berg med mycket nederbörd samlas snö som sedan kan utvecklas till inlandsis. Andra faktorer som antas påverka jordens klimat är växlingar i jordbanans form, förändringar i jordaxelns lutning, solsystemets läge i Vintergatans galax, man har också framfört att växlingar i solens aktivitet kan påverka klimatet. Faktorer som bidrar till nedisning har sammanfallit med ungefär 100 000 års mellanrum.

Den svala tidsperioden mellan 1430- och 1850-talet, som också kallas Lilla istiden antas ha förorsakats av en lång räcka av kraftiga vulkanutbrott. Svaveldioxid och aska hindrade instrålningen. Temperaturerna växlade mycket, men medeltemperaturen då var som kallast 1-2 grader under det nuvarande långtidsmedeltalet.

Havens roll för värmebalans och väder
Havsströmmarna spelar en viktig roll för transporten av värme mot polerna. I haven cirkulerar två slag av havsströmmar. De ytliga havsströmmarna drivs av vind och av corioliseffekten. Djuphavsströmmarna drivs av det kalla, salta vatten som sjunker bland annat söder om Grönland. Djuphavsströmmarna rör sig långsamt på havsbottnen mellan Grönland via Antarktis till söder om Kamtjatka. Golfströmmens uppvärmande inverkan på Nordeuropas klimat uppskattas till 5 -10 grader.

Haven spelar också en viktig roll i uppkomsten av stormar. Häftiga regn tar sin början i avdunstningen ovanför varma hav. Avdunstningen från kalla hav är liten och landområdena i närheten är därför torra, Atacamaöknen och Namiböknen är sådana områden.

Litteratur:

Jääkaudet. Koivisto, Marjatta (toim.). WSOY, Helsinki 2004. ISBN 951-0-29101-3

Karttunen, Hannu; Koistinen, Jarmo; Saltikoff, Elena; Manner, Olli: Ilmakehä ja sää. Ursan julkaisuja 62. Tähtiteteellinen yhdistys Ursa, Helsinki 1998. ISBN 951-9269-87-8

Suomalainen sääkirja, etanasta EL Niñoon. Juhani Rinne, Jarmo Koistinen ja Elena Saltikoff (toim.). Otava, Helsinki 1998. ISBN: 951-1-15483-4

Nagle, Garrett: Hazards. Thomas Nelson and Sons Ltd, Walton-on-Thames 1998. ISBN 0-17-490022-8