Vulkanism (Läroboken s. 21)
Det finns ca 700 verksamma vulkaner i världen. Inom det område som hotas av vulkanutbrott bor det mer än 200 miljoner människor. En viktig orsak till att många människor bor nära vulkaner är att den vulkaniska askan med tiden gör marken bördig. Vulkanisk verksamhet innebär också annat än vulkaner, men dessa övriga fenomen utgör inte lika stora hot mot människan. Hit räknas bland annat heta källor, het jord, geysir och fumaroler.

Vulkanplatser
Vulkaner finns i huvudsak på tre slags områden (bild 1.7):

• Destruktiva plattgränser, där havsbotten sjunker under kontinent eller havsbotten (öbågar), Eldringen runt Stilla oceanen.
• Konstruktiva plattgränser, där plattor åker isär, Atlantens mittoceaniska rygg, Island.
• Hot spots, platser där heta magmaströmmar gör jordskorpan tunn, Hawaii.
  

Bild 1.7: Vulkanernas läge.

Vulkantyper
Vulkanerna kan indelas i flera olika typer enligt deras form och det material som produceras under ett utbrott. Huvudtyperna är stratovulkaner och sköldvulkaner.

Stratovulkanerna har den typiska kägelformen, deras lava är sur och stelnar fort, vulkanen producerar också mycket aska. Lava och aska bygger upp vulkanens sidor i skikt (=strata) och ger den dess form. Dessa vulkaner har ofta explosiva utbrott som förorsakar mycket stor skada (St Helens, USA 18.5.1980 Pinatubo, Filippinerna 12.6.1991). Ofta är utbrotten så kraftiga att magmakammaren töms och vulkanen faller in i sig själv och bildar då en caldera (Krakatau 20.5.1883). Den vulkaniska aktiviteten fortsätter ofta i den nybildade calderan. De flesta stratovulkanerna finns längs de destruktiva plattgränserna.

Sköldvulkaner är, som deras namn antyder, sköldformade. De blir inte så höga, då den lava de producerar är basisk och stelnar långsamt, lavan hinner flyta långt ifrån kratern. Sköldvulkanernas utbrott är mindre explosiva och kan vara mycket länge. Det mest kända exemplet på en sköldvulkan är kanske Mauna Loa på Hawaii. Sköldvulkaner finns ofta längs de mittoceaniska ryggarna och vid hot spots, såsom Mauna Loa.

Risker i samband med vulkanutbrott
Då vulkaner har utbrott uppstår många fenomen som förorsakar olika slag av faror och förändringar, antingen omedelbart eller under en längre tid (bild 1.8.).

• Aska, lapilli och bomber består av vulkanisk sten som finfördelats av gaserna innan de stelnat, askan är finast, bomberna störst.
• Gaser: vattenånga, koldioxid, kolmonoxid, svaveldioxid, syror och fluorgas.
• Lavaflöden, magma som inte finfördelats av gasexplosionerna rinner ned för vulkanens sidor.
• Pyroklastiska flöden eller eldmoln är explosionsmoln av het aska, sten och gas som rör sig snabbt nedför vulkanens sidor.
• Laharer eller slamflöden uppstår då glaciärer på toppen av vulkanen smälter. Vulkanutbrotten förorsakar dessutom ofta kraftiga regn och åska, regnvattnet för med sig aska och jord från vulkanens sidor.
• Jökellopp uppstår då is på eller runt vulkanens krater spricker upp och börjar röra sig nedför vulkanens sidor, jökellopp är vanliga på Island.
• Tsunamin kan uppstå om vulkanutbrottet sker under vatten eller om vulkanen bildar en caldera (Krakatau 1883).

Bild 1.8: Faror i samband med vulkanutbrott.

Alla dessa fenomen kan förorsaka stor skada. De flesta dödsfallen har dock förorsakats av laharer såsom var fallet då Nevado del Ruiz hade utbrott 1985. Lavaflöden och aska förorsakar stora skador på människornas egendomar och odlingar vilket leder till svält och nöd, men dödar få människor direkt.

Eruptionsgaserna kan stiga ända upp i stratosfären, Pinatubos ask- och gasmoln nådde upp till 40 kilometers höjd. Där sprider sig molnet över hela jorden och påverkar klimatet och skadar ozonskiktet under flera år. Efter Tamboras (1815) och Krakataus utbrott följde kalla somrar, med missväxt och svält i hela världen som följd. Båda utbrotten skickade ut mycket stora mängder aska i atmosfären. Gaserna förorsakar också sura regn.

Gasutbrott kan döda människor och husdjur såsom det hände i Kamerun 1986. Koldioxid, som är tyngre än luft, rann ut ur vulkanen i en 40 m tjock matta och kvävde människor och djur i närheten av vulkanen. Island har också drabbats av ett flertal gasutbrott under århundradenas lopp.

På Internet kan man följa med vulkanutbrott på olika platser i världen på följande adress: http://volcano.und.nodak.edu/vwdocs/current_volcs/current.html.

Nedan finns en lista på vulkaner som haft katastrofala utbrott som dödat många människor:
Vesuvius, Italien 79
Laki, Island 1783
Unzen, Japan 1792
Montagne Pelee, Martinique 1902
Tambora, Indonesien 1815

Att förutse vulkanutbrott och minska skadeverkningar
Det är lättare att förutse vulkanutbrott än jordbävningar. Då magman rör på sig i Jordens inre kan det iakttas på olika sätt. Vulkaner som finns nära bosättning övervakas mycket noga, såsom Etna i Italien. Övervakningen kan ske med hjälp av satelliter och olika slags mätutrustning (gasdetektorer, seismografer, termometrar m.m.). Följande fenomen kan vara tecken på ett förestående vulkanutbrott:

• Gaser kommer upp ur marken och kratern
• Markens temperatur förändras
• Små jordbävningar förorsakas av magmans rörelser
• Marken stiger, vulkanens form förändras
• Förändringar i grundvattnets egenskaper

Skyddsåtgärder. Myndigheterna i länder där det finns vulkaner kan förbereda sig och skydda befolkningen på olika sätt:

• Byggnads-/bosättningsförbud inom riskområdet. Detta är svårt att genomföra, 500 miljoner människor bor inom vulkanernas riskområden. Områden där laharer förekommer bebyggs ofta då marken är bördig.
• Vulkanernas aktivitet bör studeras kontinuerligt så att varningar kan utfärdas i tid.
• Evakueringsplaner och utbildad personal bör finnas.
• Byggnadsföreskrifter bör finnas och följas. Bland annat bör hustaken bör tåla aska utan att rasa eller brinna
• Hinder för lavaströmmar kan byggas eller lavaflödets riktning kan ändras (Etna, Surtsey).

Bild 1.9: Explosionskrater på Island.

Litteratur:

Suomen Kallioperä. Lehtinen, Martti; Nurmi, Pekka; Rämö, Tapani (toim.). Gummerus Kirjapaino Oy, Jyväskylä 1998. ISBN 952-90-9260-1

Nagle, Garrett: Hazards. Thomas Nelson and Sons Ltd, Walton-on-Thames 1998. ISBN 0-17-490022-8